Jag är så himla glad av att den här dagen är över. Jag höll tal idag på svenskan och jag tycker det är så himla jobbigt. Varför vet jag inte, att sjunga framför en betydligt större publik är inget problem men att stå där framme alldeles själv och hålla tal, det kändes mycket jobbigare. Men jag gjorde det! Vilket jag är väldigt väldigt glad över. Hade lika gärna kunnat skita i det och skippat den lektionen för att jag var nervös. Men snacka om hur skönt och bra det kändes efter. 

 

Det jag försöker komma fram till är att man inte alltid ska backa när det känns väldigt otryggt och jobbigt. Att man istället ska face it och bara göra det. Även om det känns jätte jobbigt. Men för varje gång man gör det som man tycker är läskigt eller jobbigt så blir det lättare nästa gång. Jag kan vara en blyg person ibland men om det är någonting jag tycker är rätt eller fel så står jag upp för det. 

 

Och vet ni vad, man klarar det. Vad det än kan vara som känns läskigt så kan kan man göra mer saker än vad man tror. Jag vet ju att ingen kommer komma ihåg mitt tal efter att jag tog mitt kliv ut genom lektionssalen, ingen kommer lägga någon större energi på att analysera kring mitt tal jag hade i ettan på gymnasiet. Och om det nu vore så att det gick åt helskotta, fine. Men ingen kommer bry som om det heller och då är det bara att försöka igen,igen och igen. När jag skriver såhär pratar jag inte bara generellt om att hålla ett tal kan vara jobbigt, utan allt som kan kännas jävligt obehagligt och påfrestande.